stjärnstrålar

Att bara ligga och se livet rinna iväg, timme efter timme, dag efter dag. 

Det är inte ett liv. Det är inte ett liv värt att leva.

Men till slut fick jag iallafall morfinet att lugna värken så pass att jag kunde ta mig till stallet och ut i skogen.

Lite social samvaro ikväll kändes så himla fint, lite bomull på det tunga.

Ibland är det tungt att vara ensam. Jag har folk på andra sidan skärmen, jag har min pappa. Jag trivs bra att vara själv men lite häng med folk man tycker om är liksom guld ibland. Att det iallafall finns som ett val. Det är när valet försvinner som det gör ont.

Jag orkar inte städa så jag kan inte bjuda hem någon, jag orkar inte baka och har inte råd att köpa något.

Jag tar mig ingenstans själv.

Jag vill heller inte tvinga mig på någon.

Hej, kom hem till mig och titta på mig när jag ligger och gnyr. 

Jättekul. Jag är så tråkig. Att vara sjuk gör en så förbannat tråkigt och enkelspårig. Det finns ju bara det i mitt liv. 

Vem fan orkar med det. Jag orkar inte med mig själv.

 Döden kommer nära ibland, när jag tydligen tillhör det palliativa teamet, utan att jag fått veta det.

När folk i min Facebookgrupp för folk med hjärntumörer ena dagen gifter sig och nästa inte finns mer. För att hennes astocytom grad 2 (samma sort som jag har) blev en grad 4.

Är det ens lönt att tänka på en framtid. Är det lönt att kämpa för att behålla Albin? 

Kommer livet att bli ett liv igen