Tufft
Jag tänkte igår att jag verkligen har stängt av känslorna över att Stråla blev dålig, jag bara köttade på.
Orkar liksom inte känna. Det är för mycket.
Men idag när vi stod hos veterinären och det konstaterades att visst är det fång och hovbenen har roterat och veterinäreren säger att "Ja, jag ska inte ljuga och säga att det här kommer att fixa sig, ärligt talat så är det inte bra. Frågan är bara vad du vill."
Ett erbjudande om utdömning.
Jag vill att hon ska bli frisk, inget annat. Och så länge hon själv vill så kämpar vi vidare. Men där kom ångesten som ett slag i magen. Verkligheten att jag kan förlora min Stråla.
Det är inte rättvist. Livet suger så jävla hårt.
Klinikhovslagaren var på besök dagen till ära och tog tag i Strålas fötter, han var väldigt trevlig och vi pratade en hel del. När han sa att han inte tyckte att hennes röntgenplåtar såg speciellt illa ut så började jag gråta. Han hade en del olika idéer för vad man kunde göra om det blev värre och tyckte att det var väldigt positivt att hon svarar så bra på metacamen, hon går ju helt obehindrat och är inte smärtpåverkad alls så det göder ändå det tunna patetiska lilla hoppet som jag klamrar mig fast vid.
Ibland far tankarna förbi vad jag gör om det inte går. Tittar lite på annonser men det finns inget intresse för någon annan än Stråla.
Nu dog även min dröm om föl. Min plan var att betäcka om hon inte blev frisk från skadorna men med fång är det inget alternativ.
Jag får inte ha nånting positivt ifred.
Inte ens en tanke om föl.
Skithäst ❤️
Kollar lite annonser ibland men det är Stråla jag vill ha, för första gången är alla andra hästar ointressant, all tanke på att rida landar i att om jag inte kan rida Stråla kan det lika gärna vara.
Så otroligt tacksam över alla fina meddelanden jag får, om mitt eget och Strålas tillfrisknande, det är fint, ett litet ljus. Folk som erbjuder sin hjälp och stöd.
Så himla fint att människor orkar vara hjälpsam och omtänksam när jag inte orkar detsamma. Knappt orkar svara.
🙏
Tack
Vi finns för dig. För er ❤