Hund

Jag vet inte riktigt med den här hunden som jag fick erbjudande om att ta. Jag har liksom inte vågat vilja eller hoppas.
Jag har tittat på bilder på henne och tyckt att hon är rätt ful. Jag har letat fel och försökt skuffa undan det lite. 
Jag har bara tänkt på varför jag inte skulle kunna ta henne och på allt som är svårt och besvärligt. 
Men hennes ägare vill så gärna ge henne till mig och vi har pratat mycket fram och tillbaka. Allting är liksom för bra. För bra för att lita på, livet brukar ju ge mig en fet smäll så fort jag tror minsta lilla på något bra. Men även för bra för att säga nej. För samtidigt är jag så jävla korkad att jag tydligen inte tänker ge upp. 
Om livet vill fortsätta ge mig smällar så får det smälla på till jag dör. 

I fredags klättrade jag in i baksätet på en bil, onykter och skulle bli skjutsad från en plats till en annan, det skulle även in tre pers till i baksätet, det var bara det att det satt en hund där, i baksätet, en ljuvlig liten hund. Så jag tillät ingen att klämma hunden och därmed tog alltså hunden och jag upp mer än halva baksätet och de tre andra fick dela på resten. Hur fan dom rymdes vet jag inte, hade bara ögon för vovve. 

Men den känslan, av en hund, hur kul allt annat än varit och allt som hänt under kvällen så var ändå den lilla bilresan med en hund i famnen, en liten stund av kontakt med en hund, det som gav mig mest på hela kvällen. 
Hundar är fan det bästa som finns på hela planeten. 

Så nu tycker jag inte att hon är ful längre, jag tycker att hon är underbar och jag får ont i både själ och hjärta av tanken på att inte kunna ta henne. 

0 kommentarer