Mer rant
Dom får mig att inse att jag inte behöver pleasa män eller samhället öht. Att jag får vara jag och det är okej.
Att min kropp duger, att jag duger.
Att det är okej att vara förbannad och besvärlig.
Att man inte måste vara ljuv. Att man inte måste passa in.
Att jag får finnas och att jag får vara tjock. Att jag inte behöver ändra på mig.
Jag har alltid varit förbannad över skit och det är okej. Jag har aldrig passat in och det är okej. Jag har aldrig varit nån manspleaser och det är så himla okej.
Plus att lära sig saker är aldrig fel.
Tänkte också på det att om man är förbannad på patriarkatet och män då är det alltid någon som måste skydda de stackars männen men om man är förbannad på djurplågare eller pedofiler då är det ingen som rusar till deras beskydd.
Varför?
Mm.
Saker måste lyftas och dryftas för att det nånstans ska kunna lätta.
Jag är inte rätt person att försöka förändra något eller någon, jag blir helt matt av en halvlam diskussion med en person. Skulle aldrig palla att ha mängder med folk att argumentera med.
Däremot behöver jag pysa ut lite här på mitt lilla hörn av internet ibland.
Köp mitt supernintendo, jag är så förbannat fattig
Jag är bara "allergisk" mot åsikter som pekar mot ett enda håll, som i mitt tycke verkar onyanserat och innehar ett så stort mått "bara-för-att". Det finns många historier och många historier har olika infallsvinklar och för mig känns det viktigt att försöka se hela bilden.
Det är just den biten jag menar att läsa konton, bloggar osv som (enbart) behandlar vissa grejer som kanske inte får en att må så bra, fast man kanske tror det. Att det kan vara bra att fråga sig varför man läser/följer. En form av "gottande" som stärker det man själv tror på? Ja, mycket det tror jag själv. Men snacka om att livet blir smalt! Det verkar dock vara mänskligt, vi dras till jämlikar och/eller det som bekräftar oss.
Jag har dock oerhört svårt att förstå varför man måste hata/avsky någon eller något bara för att kunna acceptera och älska sig själv?