Bussresan från helvetet
8 timmar tog det från Umeå och hem. Mot vanliga 4-4.5 Pust och puh. Två stopp efter e4 an, ena stoppet tog vi en lång omväg runt Skellefteå i otroligt vackert landskap, så det med Rollspelsklubben i öronen var nästan njutbart.
Men så gjorde kroppen otroligt ont, den är inte bra på att åka buss, det är den inte.
Den säger väldigt mycket aj om att sitta stilla i obekväma säten.
Och hade dessutom väldigt mycket aj efter gårdagens bussresa och väntade i väntrum och en hotellsäng som inte är optimal för prinsessan på ärten. Sov som en gris men kunde inte röra mig när jag vaknade pga aj.
Aj, aj och aj.
Jag erbjöd kroppen allt jag hade att erbjuda, en massageboll, panodil och två sorters morfin. (Plus ett fasligt bökande och viftande med kroppsdelar hit och dit)
Kroppen bah "morfin? Pah! och pffft. Som en fis i rymden, patetiskt!
Massageboll? den servar jag med kramp och nackspärr.
Jag-Kroppen
0-2
Efter sex timmar på bussen och flertalet samtal till sjukresor ("din plats i kön är fyra, beräknad väntetid är fyra minuter" 15 minuter senare "tack för ditt tålamod, din plats i kön är tre" 😤) för att anslutningstaxin skulle få någorlunda rätt upphämtningstid så var det där tålamodet rätt slut.
Så när jag till slut var tvungen att gå på toa och något as hade pissat överallt så att jag var tvungen att torka piss (tack gode gudinna för att jag hade massa handsprit med mig) så svor jag en hel del över sviniga människor.
Batteriet i telefonen höll på att ta slut, funkade inte att ladda och gjorde inte sist jag åkte heller, men jag hade tack och lov en bok med mig och kunde läsa lite.
Jag har förstått att jag har mycket lägre toleransnivå för sånt här än allmänheten. Både fysiskt och psykiskt.
Jag får liksom panik i hela kroppen. Av väntan och att inte veta.
När taxin sen kom, en kvart sen, mer väntan, jag har fått sjukt ont i magen, är hungrig och törstig så kör han åt fel håll, för att tanka tydligen, och när jag undrar varför han kör åt fel håll så får jag en väldigt sur utläggning om att han minsann jobbat i nio timmar.
Ursäkta mig, det är väl inte riktigt mitt fel och jag antar att han får betalt för att jobba.
Sen bad han om ursäkt när jag klev ur bilen. 😒 Typ.. inte ursäktad.
En av anledningarna till att jag vänt blad lite och nästan hoppas på Uppsala.
Även om jag vill hem så tar resandet otroligt mycket på mig och ska man dessutom må sämre.. nja va.
Även om inte alla resor är som denna så är det ändå 8 9 timmar i veckan på en buss och man är nedsatt i immunförsvar och folk är vidriga as mitt i en pandemi.
Uppsalas patienthotell och klinik verkar vara mycket finare och trevligare än Umeå, nytt och fint och miljön kan ju göra ganska mycket tänker jag när man ändå ska spendera 6 veckor där.
Plus, Umeå är jag rätt less, Uppsala kanske man kan upptäcka lite.
Inte för att jag har råd att göra något men det blir ändå en del nytt att se.
Nåväl, det är inte upp till mig, det är upp till läkarna att avgöra.
Bara vänta och se vad dom beslutar.
Det löser sig iallafall för hästarna och för Kaja även den här gången vilket känns tryggt och fint. Det är det viktigaste för att jag ska kunna slappna av.
Jag har verkligen världens bästa finaste människor i min lilla krets av vänner och bekanta.
Världens bästa.
