Vårruset och saknad
Började dagen med att Stråla äntligen fick på sig skon, hade tänkt rida henne men jag hann inte så hon fick vila. Imorgon tänkte jag ta en lite rejälare tur. Nu hoppas jag verkligen att skon sitter och att den bara lossnade pga skithage vid tillfället.
Sen var det veterinärkoll för Rino. Han var halt på vänster fram vilket var mystiskt men förhoppninsvis beror på kotten från igår så sulor ska åka på igen. Kan även bero på hans dåliga bakben. Vänster bak skjuter till vänster fram. Behöver lite hovslagarhjälp rent allmänt. Sen kan vi väl tycka att det ska bli bra. Han är iaf enligt veterinär förvånansvärt fin i kroppen. Bara väldigt konstig. Inte som alla andra liksom.
Jag tror det kommer bli bra bara vi får ordning på hovarna och muggen helat totalt, den spökar lite smått ibland, då och då känner han av att det stramar.
Sen var liksom bara hem och förbereda sig inför vårruset. Vilken trevlig tillställning. Jag vet inte vad jag hade förväntat mig men jag blev iaf peppad. Nästa år kanske jag orkar jogga runt. Nu blev det 5 kilometer på 55 minuter. Vansinnigt otränad.
Som uppvärming stod det 3 stycken äckligt peppiga, glada, hurtiga, fantastiska tjejer och försökte hålla igång hopen. Det var ganska roligt men så satans trångt så det gick ju inte att viffta och sprattla. Jag blev iaf pepp till att komma igång med något pass. SOM jag tänkt att jag ska börja. Men SOM jag inte tar mig. Och SOM jag har blivit fet och otränad. Jisses.
Nå. Fantastiskt vackert runt Luleå stad iaf
Idag är det ett år sedan Festis lämnade oss. Som jag saknar den hästen. Jag hann inte känna honom så länge men han lämnade ett stort hål i mitt hjärta med sin traumatiska, orättvisa bortgång.
Fina fantastiska Festis. Jag kan inte tänka på honom utan att det gör vansinnigt ont. Så sorgligt.