Färdighaft
Det är mitt mantra nu.
Jag håller på att sprängas av att försöka vara till lags och pleasea. Vara duktig. Hålla mina löften. För vadå? För att bara få gnäll och skit när jag inte kan leva upp till mina eller andras standard.
"Du ser så pigg ut" kan vara ett helvete faktiskt. Jag är allt annat än. Det dånar i huvudet, tjuter i öronen, jag glömmer saker, skriver fel, säger fel, ser fel (vet inte hur många gånger jag hoppat till för att jag sett något som inte varit något). Ont i huvudet ont i ögonen, snälla stäng av solen, och ljuden. Halva ansiktet domnar bort, läpparna, darrar och pirrar.
Någon har lagt ett spännband runt huvudet. Jag går som en tjackis, fokus på att sätta ner fötterna rätt. Dålig styrsel. Folk pratar och jag hör inte.
Händerna skakar,
Sover, sover, sover.
Definitivt tagit några kliv bakåt i sommar, började återfå lite liv, sedan började jag jobba.
Hamnat i en spiral av orkar inte men jag har ju lovat. Men jag orkar inte.
Men jag har ju lovat.
Jag vill ju.
Jag sa att jag skulle.
Dom blir sura om jag inte.
Jobbet är iallafall en sak jag fick klarhet i, hit återkommer jag inte. Negativiteten som sitter i väggarna, ledningen som har noll förståelse.
Jag har jobbat på samma ställe i så många år.
Ingen från kontoret har brytt sig om att fråga hur jag mår sedan jag blev sjuk.
INGEN. INTE EN ENDA GÅNG. INGEN. På två år.
Assitensteam1 i Boden, företaget som inte kunde strunta mindre i sina anställda.
Två av de närmaste kollegorna har brytt sig.
Två, varav en är en av mina närmaste vänner och världens finaste människa så det var ju väntat.
Men inte dom andra. Ingenting.
Inte för att jag "kräver" en massa uppståndelse. Herregud nej. Men Cancer i hjärnan, en stor operation med förlamning och helvete skulle väl kunna generera ett "hur mår du".
Eller?
Kanske ett "hur går det att jobba?" av närmaste chefen. Tillåt mig gapskratta.
Skitföretag.
Klart är iallafall att inte en jävel tackar en för att man tar sönder sig själv.
Inte en jävel. Inte ens jag själv. Mitt jävla ansvar att se till att jag mår så bra jag kan. Inte mitt ansvar att pleasea någon annan.
Så nu är jag färdig med det här iallafall.
Imorgon går jag härifrån för gott.
Man börjar rent allmänt känna sig mer och mer som en börda, som att jag har förbrukat min "kan du hjälpa" för all framtid.
Känner verkligen att alla runt omkring har fått nog. Fullt förståeligt.
Att mitt konto av gentjänster är så överfullt så det forsar över och jag kommer aldrig att kunna återgälda det.
Sån jävla ångest över Albin också. Hur i helvete ska jag kunna ha honom kvar.
Hur hur hur.
Har kunnat förtränga det en stund, till det helt plötsligt började närma sig höst.
Varför kunde jag inte vara som en normal människa och ta vettiga genomtänkta beslut för?