Hudlöst
Jobbet framförallt. Inte tjänar jag något på att jobba heller så det är inte värt att kräkas och vingla runt med känselbortfall i ansiktet.
Fast jag har ju lovat så jag kommer fortsätta.
Jag orkar inte heller att jag suger åt mig av allt negativt runt mig. Jag har absolut inget skydd kvar, det är helt hudlöst, rakt in bara med allting.
Jag försöker sätta gränser för både mig själv och andra men när det blir negativ respons på det då kan jag inte hantera det.
Var på WE"kurs" i helgen och den "tränaren" är jag glad att jag inte betalat av mina egna pengar. Det var... Det var inte bra. Skryt om sig själv och prat om svårklass på enhandsfattning (för nybörjare på området "om du gör så där får du dåliga poäng i svårt klass" Vem bryr sig..) otroligt otrevlig och överlägsen ton. INGET intresse alls av sina kursdeltagare, ingen ödmjukhet.
Jag fick iallafall ganska tydligt se hur jag INTE vill bete mig som tränare.
Där har jag iallafall något som ger mig lust och ideer, att snart vara färdig tränare i Centrerad Ridning. Den förra kurshelgen nere i Östervåla var fantastisk och jag ser fram emot nästa tillfälle i slutet av augusti.
Visst är livet fint också, tack vare detta 👆
Det är bara jag som behöver hitta någon balans så att jag har lite skydd både mentalt och fysiskt.