Jävla offerkofta
Nu när jag har slagit på tårarna så verkar dom aldrig ta slut.
Jag vill verkligen inte vara en bitter offerkofta men jag vet faktiskt inte vad mer jag kan göra. Det är inte så att jag bara sitter och väntar på att lyckan ska komma, jag tycker att jag drar mitt strå till den här jävla myrstacken som är livet. Varje gång jag blir omkull slagen så ställer jag mig upp, borstar av mig, blir lite mer bitter men kämpar vidare. Jag söker ständigt efter lösningar och jag vill och önskar bättring. Jag försöker, jag jobbar och sliter men för vad? Att bli omkull slagen igen och den där jävla bitterheten och offerkoftan blir bara tjockare.
Jag vet fan inte vad mer jag kan göra.
Förbannat också!!
Men jag har iallafall ett jävla jättefint jobb. Vilken fantastiskt klok liten individ jag har att göra med så här på nattkröken.
