Fredag

Blev kallt igen så jag preppa Stråla och håller tummarna för att det inte blir ett till bakslag
Så himla tjusigt va.
Jag har även köpt ett par back on track stallbandage. 
 
Ska bara få fingrarna ur och hämta dom också.
Stråla tycker fö att det är dags att sluta tramsa nu och hoppar groda när jag leder henne till box och hage.
Vänta bara tills hon får reda på att man inte får vara ridhäst på ca 9-12 månader efter att man haft fång med rotation.
 
Om allt skulle gå bra från och med nu. (Paus för asgarv alternativt stilla undran över varför i helvete det skulle gå bra nu helt plötsligt) OM.
Så får jag alltså börja sätta igång henne i december i bästa fall.
December....
Uff.
 
Börjar faktiskt vara lite sugen på att rida igen. Sommaren blev iaf fixad häromdagen. Albin ska få en beteskompis mot att jag lovat att rida den hästen i skogen under sommaren. 
Blir perfekt. Bara hoppas på att det är en häst som håller sig på marken
 
Sen får vi väl se hur Albin växer och så, kanske blir läge att börja sitta lite på honom också.
Om inte annat så ska han väl framför vagn så småningom. 
 
Fortsatt väldigt mycket corona i tankar och sociala medier. Det provocerar mig otroligt mycket att sjukvårdspersonal ska applåderas. 
Vad sägs om att istället tja, ALLTID uppskatta sjukvårdspersonal, i alla lägen. Kanske, tja, typ rösta på partier som tycker att det läggas pengar åt det hållet, bara som en grej man skulle kunna göra.
 
 
En annan sak jag funderat på är hur jag ska veta om jag bör vara hemma. Det är alltid ett problem för mig då det hör till min vardag att hosta, ha svårt att andas, nysa, värk i kroppen och feber.
Det är liksom bara ett normaltillstånd.
Det är iofs också intressant att mitt normaltillstånd, dagar när jag mår "bra" då har jag ändå så mycket symptom som skulle få en frisk människa att stanna hemma från jobbet.
Man vänjer sig vid det mesta liksom.
Det enda av ovanstående som jag inte har dagligen är 1: feber, men det har jag ofta, ibland flera gånger i veckan.
Och 2: Halsont. Det är det enda som inte hör till mitt normala.
Jag får väl hoppas på att jag känner min kropp så pass att jag märker om jag blir en annan sorts sjuk innan det är för sent och jag sitter på jobbet men full blown corona.
 
Lyssnade på ett intressant snack med en krisläkare på morgonpasset idag, finns i alla poddspelare skulle jag tro.
Gjorde iofs varken från eller till för mig för jag är så icke orolig att jag funderat en del på varför.
Jag har en historia av att kunna oroa mig. Men jag tror att jag bara inte orkar. Att bli irriterad tex är en känsla som jag kan hantera mycket bättre än oro och sorg. Jag har så mycket sorg inuti att det är helt omöjligt att släppa ut den mer än i korta korta stunder. Sen stänger vi av den delen.
Kanske samma med oro.
Jag orkar inte oroa mig för Stråla heller, jag bara gör det jag måste göra utan att känna något.
När mina symptom, provsvar och googlingar sa cancer var känslan mestadels att det skulle vara skönt att slippa leva.
Det skulle vara väldigt skönt. Jag är så trött.
 
 
0 kommentarer