stjärnstrålar

Hon får vila några dagar nu och så kollar jag henne på volt igen på fredag och är hon fortfarande halt på volt då så får det bli kliniken. 

Om jag skulle få ha en ynka liten gnutta tur så skulle det vara en lättare vickning bara efter att ha forcerat riktigt kasst underlag i lördags. 

Hej, hallå. Jag förtjänar lite tur nu. 

Det gör jag faktiskt. 

Skorpan är kanske något bättre. Kanske hjälper magmedicinen. 

Pigg är hon då. Som vanligt. 

Cyklar med henne så magen hålls igång och det är en himla fart på henne. 

Finponnyn. 

Hamrex fick ett fnatt och drog ut ur hagen och dundrade runt på gården. 

Ut på ängen, långt ut på ängen, Huff puff jobbigt, djup snö. Hård snö. Runt huset. Ut i skogen, ut på ängen igen. Runt huset. 

Hej och hå. 

Nöt. Han har noll och ingen självbevarelsedrift den där pållen. 

Intressant och tungt snack hos sjukgymnasten. Mycket prat om varför jag har så ont och vad som händer i kroppen vid långvarig smärta. 

Det är intressant att till slut ha råkat på en sjukgymnast med all den här kunskapen. 

Jag har fått fylla i en massa självskattningspapper och så har vi pratat utifrån det. 

Sen är vi inte riktigt överens om hur man ska gå till väga för att få mindre ont men det var ju en annan fråga. 

Han tycker att jag borde vila mer och även sjukskriva mig. 

Jag tycker Nej.

Sen pratade vi även lite om varför jag inte riktigt klarar av att vila och jag fick en himla massa poäng på ångesttestet. Ångest ++. Det var ju inget nytt iofs.

Och om man bara tutar på så kraschar man emellanåt när kroppen inte pallar mer.

Mjo. Ja. 

Men hur ska man kunna vila om man inte kan vila? 

Och sjukskrivning är inget alternativ. Speciellt inte när djuren envisas med att skada sig och vara sjuka och jag har en tand och en bil som behöver lagas. 

Inte en suck att jag skulle klara mig på de pengarna, om man ens öht får några pengar. 

Vilket genererar mer ångest vilket ger mer värk. 

Fantastiskt underbar liten karusell. 

Det värsta är att börjar bli så jävla bitter. 

Och jag har börjat bli så provocerad när folk gnäller. 

Typ. Så länge din mamma lever och du har en kropp som funkar så håll käften! 

Den känslan. Vilket är otroligt osympatiskt. 

Men när man tänker att jag hade varit så sjukt tacksam om jag hade fått ha det du har så kan man inte riktigt hålla bort den känslan. 

När nån på jobbet har ont i en arm eller nån som gnäller över ont nånstans, tar en Alvedon och så blir det bra och man bah okej buhu jag har ont i hela kroppen 24/7, ungefär på en skala olidligt ont. Alltid. Och jag tar 3-4 olika piller för att det ska lindras lite. Går över gör det aldrig nånsin. Aldrig. Aldrig. 

Så. Håll käften!

Det säger jag ju såklart inte, jag är inte totalt socialt inkompetent. Jag beklagar och biter ihop. Men det är ändå lite intressant. 

Jag har iofs aldrig tyckt om gnäll och jag tycker inte om när jag själv gnäller. Hatar det. Bloggen är mitt gnällhål och sen brukar jag undvika det. 

Dom flesta i min närhet har nog ingen aning om hur läget är faktiskt och det behöver dom inte veta heller. 

Jag har inget behov av att vara "värre" än någon annan eller bättre för den delen.