Fan
Har lyckats må ganska okej under helgen men nu på jobbet kommer det inrullande i vågor. Min mamma är borta. Finns inte mer.
Det är så knasigt när tankarna ofta hinner gå till "ringa mamma och fråga" tex när jag funderar på vart hon har sina halsband. Eller när man köper en ny klänning som man vill visa men det går ju inte.
Så många saker som man undrar som man aldrig nånsin kommer få svar på.
Och så lite bilder det finns på henne, det är helt vansinnigt. För den delen en annan sak som jag inte kan fråga henne, vart min kartong med gamla foton är. Mamma som alltid hade stenkoll på vart saker fanns.
Hittade iallafall en bild från hennes 40 års fest, endast ett år äldre än vad jag är nu
Hon får inte vara med om min 40 års dag och vi får inte fira hennes 70 års dag.
Fan
_______
Vad mysigt det blev när barnet vaknade, barn har liksom inga problem med att ställa obekväma frågor. Det är dessutom så mycket empati och klokhet i det lilla barnet.
Jo. Det tar ett tag att förstå. Hjärnan och hjärtat skall liksom mötas och det gör så ont, så ont. Och det kommer fortsätta för alltid, så omfamna det bara för vad det är och tillåt dig själv prata med din mamma.
Jag blev tillslut rädd för gråten (det är jag fortfarande) och väljer ofta bort tankarna på min bror för jag orkar inte gråta. Ibland går det bra, men övergår ofta i den gnagande ångesten att någonting fattas oss och att det är så jävla orättvist att vissa får leva när andra inte får det.