stjärnstrålar

Vi var på visning idag, i kistan. Det var mitt önskemål, jag försökte säga till pappa att han inte behövde följa för han ville egentligen inte. Det var tufft för honom. Det hade gått lite för lång tid så kroppen hade hunnit börja förändras. Han tyckte att det var väldigt väldigt jobbigt men jag tror ändå att det var bra, för att han ska få lite utlopp för sin sorg och för att han ska förstå. Han tycker att hon såg så levande ut när vi såg henne just efter det hänt och ville bara att hon skulle öppna ögonen och stiga upp. 

Och så vill han inte gråta. Nej. Och det förstår jag. Men jag tror att det är bra. Att gråta. 

Jag vill gärna gråta men det kommer inte så ofta, det är svårt. Hos mig blir sorgen en svart ångest istället. Med tillhörande fysiska symptom. Gråten lättar på det ibland. 

Ja. Herregud. 

 

För mig var det iallafall fint med visning. Jag ville det och det kändes bra. Ett till privat farväl och jag fick säga saker som jag haft osagda 

Fast jag egentligen tror att hennes väsen är mer hemma än i en kista i ett kapell så kändes det bra att prata med nånting och inte till ingenting. 

 

Det känns bra att få fixa och ta farväl nu när vi inte fick möjlighet till att göra det innan. 

 

Jag kom på mig själv med att jag inte är arg på nånting. Andra gånger när älskade har tagits ifrån mig har jag varit så arg. På nånting, på universum. 

Nu tror jag att jag förstår att hon behövde gå. Vi ville det inte men hon behövde det. 

Jag kan inte klandra henne för det. Det är bara att försöka bära sorgen och saknaden 

 

 

Imorgon åker jag och min nya bil på våran första roadtrip.

Kärlek och äventyr mitt i sorgen och smärtan.

Konstigt. Livet är allt bra konstigt