stjärnstrålar

Efter att ha varit långt ner i mörkret med ångest och totalt vemod var jag så löjligt glad igår att jag nästan gjorde mig själv illamående. 

 

Det var alltså på nivån av hoppsasteg och fånleende.

 

 

 

 

 

 

När jag jobbade med min favoritkollega senast så sa jag att jag inte gillar dessa känslostormar, att det liksom är mycket bättre då läget är konstant. Varpå hon utbrast "jag tror hela våran arbetsgrupp består av kontrollfreak"

Hm, ja det kanske är däri det ligger. Kanske därför jag har så himla himla svårt att släppa garden.

Bland annat. 

 

Idag är jag också ganska löjligt glad, jag är på mitt ordinarie jobb och det känns verkligen som att komma hem. Älskar älskar älskar mitt jobb. Och solen skiner och jag har sovit som ett barn och allt är liksom bara fint. Konstigt och udda men fint.