Jävla offerkofta
Nu när jag har slagit på tårarna så verkar dom aldrig ta slut.
Jag vill verkligen inte vara en bitter offerkofta men jag vet faktiskt inte vad mer jag kan göra. Det är inte så att jag bara sitter och väntar på att lyckan ska komma, jag tycker att jag drar mitt strå till den här jävla myrstacken som är livet. Varje gång jag blir omkull slagen så ställer jag mig upp, borstar av mig, blir lite mer bitter men kämpar vidare. Jag söker ständigt efter lösningar och jag vill och önskar bättring. Jag försöker, jag jobbar och sliter men för vad? Att bli omkull slagen igen och den där jävla bitterheten och offerkoftan blir bara tjockare.
Jag vet fan inte vad mer jag kan göra.
Förbannat också!!
Men jag har iallafall ett jävla jättefint jobb. Vilken fantastiskt klok liten individ jag har att göra med så här på nattkröken.
Som sagt, november är en jävla skitmånad.
Jag vet inte vad det är du fått svar på och sättet det förmedlats på men det låter _jättetungt_.
Det är OKEJ att släppa ut och det är OKEJ att känna sig uppgiven och heligt förbannad. Om du spenderar den mesta tiden med att borsta av dig själv och gå vidare, måste du också få lov att total-crasha ibland. Faktiskt!
Jag upplever dig som väldigt självanalytisk med ett metaperspektiv på tillvaron, och kan helt relatera till detta att spendera "för mycket tid med sig själv". Suck! Blir så jävla mycket grubblande som inte leder eller ändrar något, egentligen. Tröttsamt. Trött på sig själv.
Detta är en så TUNG period på året med vädret och mörkret, så att vara snäll mot sig själv i tankar och handlingar är ett mål och en utmaning i sig.
Så glad att du får träffa så fina brukare i ditt jobb och att du kan känna tacksamhet för det.
Du är så himla fin Strumps, en fantastisk person med skön humor och självdistans, har ett rikt inre liv och är en otroligt bra djurägare. Du betyder så mycket för så många! <3