stjärnstrålar

är mycket trasigare än trott. Jag hoppades verkligen, och trodde verkligen (korkat, så korkat) att det bara var något lättare, jag trodde att vi skulle åka hem och i princip kunna sätta igång, kanske han skulle få nån spruta och lite vila men sen skulle allt vara bra.

Inte det.

Såklart.

Korkad.

Nej han klev ur transporten vid kliniken och var totalt blockhalt, när veterinären sen började lokalisera hältan väldigt lågt så förvann hoppet, låga hältor är sällan goda, hältor i hoven är jäkligt onda.

Efter många röntgenplåtar (många röntgenplåtar är också ett jävligt dåligt omen) fick vi domen, strålbenen är helt förbenade, något som pågått under en lång lång tid. Det kan ju förstås även förklara allt annat han haft i sin kropp och en hel massa annat. 

Dålig prognos, med specialskor, skor med kil så kanske han kan bli hältfri. Kanske. Väldigt kanske. Frisk blir han ju aldrig. 

Precis där stängde jag av. Tur att jag hade Ulrica med mig som höll mig igång, som guidade mig genom resten av dagen, annars vet jag inte om jag hittat hem igen. 

 

Transporteringen gick iaf hur bra som helst, Prinsen stod som ett ljus och gick på med lite tvekan men utan problem. 

Bakbenet är bra, fint det iaf, inga tokigheter där efter transportolyckan. 

 

Funderingar, många funderingar. Svårt när det inte är min häst. Enklare när det är jag som slipper ta besluten. Sorg och besvikelse, uppgivenhet och avstängdhet. 

 

Men för Rino har ingenting förändrats, han är lika glad och positiv som tidigare, hans hjärta är inte trasigt. Ungefär när han bet mig, "kan vi inte leka istället för att vara så jäkla sorgsna" liksom, i armen så vaknade jag igen. Självklart ska jag fortsätta kämpa för honom, jag ska göra allt som står i min makt för denna underbara individ, han ska få allt han förtjänar.

 

 

Skorpan har varit på jobb idag, roat ungar på Lanthandelnsdag i grannbyn