Åh nej
Prestationsångesten.
Här satt jag i godan ro och tänke att den här gången är jag inte nervös, jag känner mig lugn, nu vet jag ju vad det är för folk och hur instruktören är osv. Förra gången var jag nog på svimmningsgränsen för att jag slutade andas totalt. Jag tror inte att jag var speciellt närvarande. Som i en dimma liksom.
Men nu kände jag mig lugn. Jadå. Och vi fick ju så mycket beröm, oj så fina ord vi fick.
Så tänkte jag för mig själv att det vore en god idé att kolla på filmerna från förra kursen, för att få en liten uppfräshning av vad vi gjorde och så. Bra uppladdning liksom.
Eller INTE.
Men hur såg det ut då? Jisses amelia amalia. Så hemskt. Stråla var ju superfin och duktig och hela faderutten, men piloten. Ujsing ujsing.
Och så fick vi ändå så väldigt fint beröm från fröken. Så där så jag blev väldigt generad, va vem pratar hon om, typ så. Varför kan jag inte förstå när jag ser filmerna. Alls.
Sen kommer tankarna om att vi kanske borde ha UTVECKLATS sen sist.
Nej snarare tvärt om skulle jag nog säja.
Dessutom har Stråla varit lite knackig de senaste dagarna och hur knackig piloten är ska vi inte tala om.
Inte heller ska vi tala om hur feta vi är. Det är späcknacke på både häst och matte.
Så nej, eller ja, utvecklats kanske vi har gjort men åt FEL HÅLL. Invecklats liksom.
Åh, fy vilken känsla :( Förstår dig!! Instruktören borde dock också ha prestationsångest - för vad mer kan hon lära er? :)