Förbannade kreatur
Ibland så sliter man sitt hår och tänker att man ska sälja hästarna (inte för att nån hade velat köpa mina ök) och satsa på virkning eller frimärkssamling. Alltså fatta vad många frimärken man kunde köpa om man inte hade en enda häst. Och vilken drastisk minskning det skulle bli på stressnivån. Man hade kunnat sova på nätterna istället för att oroa sig över att en vilsen Spanjor ska bryta benen på nån sten tex.
Så man förbannar sig lite extra för att man inte ens kan göra som vettigt folk och skaffa hästar som kanske inte har tusen problem redan från start som man måste oroa sig för. Nej man gör så ovettigt som möjligt och samlar de mest eländiga kräken på hög.
Man kanske skulle byta lera och blöta täcken och boende i en jävla friggeboda mot en lägenhet i stan rena och hela kläder och ett gymkort?
Så när man då väl ska njuta av dessa pengaslukande stressframkallande kreatur med en liten ridur så gör kräket så här
I trav efter en slät grusväg så försvann hästen helt plöstligt under mig och så viner det förbi en sko och jag bara "men vad fan gör du med dina fötter!!". Hon trampade sig så häftigt så hon stod på näsan och tappade skon och halva (nåja) hoven.
Bootsen hjälpte ju mycket...
Det känns ju som att något inte står rätt till, så det blir till att ringa veterinär Anna för koll av kroppen. (Mer pengar ja för fan.) Jag hade kunnat förstå det om det var i hagen eller iaf på ojämt underlag. Men nä nu har vi haft massor med tappskor på några månader, Stråla som aldrig tappat en sko tidigare. (Mer oro och stress)
I desperation och BARA för att jag vet att han brukar jobba helger så kastade jag iväg denna bild till min hovslagare och som en räddande ängel kommer han och slår på skon imorgon.
Jag fick iaf motion då det bara var att knata hela vägen hem.
Rino fick en snabb massage och ja han är gode spänd runt bogarna jätteöm också, han ska få en ordentlig omgång på måndag då jag är ledig. Sen fick han mannekänga lite för det kan ju vara så att jag råkade köpa ett vintertäcke åt honom för några veckor sen på hööks rean för pengar som jag inte har.
(Fan också, jag kanske skulle lämna igen honom iaf, jag ville ju ha en häst att träna och en som kunde gå med mina i flocken. Jag ville inte börja bygga sovstuga åt en häst som inte kan bete sig i sociala sammanhang. Jag orkar inte hålla på med sånt.)
Passade perfekt. Mycket gladare kille idag och inte har han fastnat i skogen nå mer heller.
Å så står han där och mitt hjärta bara smälter och jag säjer åt honom att du har inget annat val än att lära dig gå i skogen och bryt för fan inte ett ben för då jävlar. Älskade lilla spechäst.
Och i slutändan så skulle jag inte kunna tänka mig ett liv utan en enda av mina halta lytta tjocka socialt missanpassade kreatur, vad är väl pengar och ett liv utan hjärtinfarkter mot en äppelsugen kamel häst med lucern i hela ansiktet.
Sjukt tråkigt.
Ja en sån dag har det varit.
Oj! Ja.. (gulp, gulp).. tuff dag hörrö..
Kärlek är svårt men jag vet inte.. tänk om du aldrig bara kan mysa på och slappna av? Jag har nyss gått igenom den resan tillsammans med Lukas och.. ja, när jag ser tillbaka på året med honom så ser och känner jag mycket kärlek- men också mycket stress. Och nu, när ursprungsflocken är tillbaka så förstår jag att det tyvärr berodde på omständigheter kring honom. Inte han som individ (världens mest ostressade hund).. utan det efterföljande. Alla tankar, funderingar och sättet han påverkade Gibson. Vilket jag anade men inte ville se, och nu är det så tydligt.