stjärnstrålar

Å du vilda botilda vad trött jag ÄR. Vilken tur att jag var fortsatt ledig efter det där äventyret. Idag har jag varit iväg och gjort en massa ärenden vilket är det jobbigaste som finns även när jag är allmnt piggare än nu. 

 

Men så har det förstås blivit en massa hästmys också. Småttingarna fick komma ut och beta och springa med på cykel tur, Leffe fick lite mys och kli och Stråla fick ett ridpass på banan, en lektion för Eva hade vi idag.

Men så svårt det var att rida sin egen häst. Jag har ju inte ridit Stråla på typ 3 veckor och sen Carambo på dubbelpass i fem dar. 

För det första, sadeln. Jag avskyr min sadel, MÅSTE ha en riktig, en vettig snarast. 

Storleken, så liten Stråla kändes, kort hals men mycket bredare. Steget. Enorm skillnad. Enorm. Och så känsligheten, jag råkade trycka till Stråla för mycket flera gånger och hon for som skjuten ur en kanon över ridbanan  och så ville jag på att hålla på och ratta en massa. Stackars Stråla fattade ingenting förrän jag red som hon är van vid, som det ska vara. Det var otroligt nyttigt att rida för Eva så här på en gång så jag kom tillbaka i det tänk jag vill vara. 

 

Efter 45 minuter på banan så kände jag bara, var det allt? Fullt tillräckligt för Stråla, skritta dit och skritta hem och så 40 minuter intenviv träning men Jag vill rida mer. Mer mer. Jag måste ha mig en till häst alltså.