stjärnstrålar

Exakt 10 veckor sen. 27/11 kl 12 sa vi farväl till Mayan.

 

Det är nog så att jag lite grann tappat sugen för hästar rent allmänt. Eller nått. Det är ju så att min glädje, min lycka dog med Mayan. Hon var mitt stora lyckopiller de senaste åren. Den som man bara litar på till 200% som man kan tokbusa med i skogen likväl som ett dressyrpass på banan. Den som inte var rädd för nånting som jag kände utan och innan och den som jag faktiskt (efter alla turer) inte behövde bekymra mig så mycket om hennes måeende. Den som man alltid fick skratta med och gnabbas med.

Stråla är såklart också ljuset i mitt liv, min lycka och kärlek men. Ja.  

Med Stråla så oroar jag mig så mycket för hennes måeende så en del av ridglädjen försvinner. Hon är inte helt trafiksäker så jag kan (vill) inte rida vart som helst. Vi kan inte fara och busgaloppera i flera kilometer, vi kan inte rida på 2 timmars turer, vi kan inte hoppa (jag vågar inte hoppa henne än) osv.

 

Ja. Så är det.

 

Jag trodde att jag inte tog Mayans bortgång så hårt, det var delvis en lättnad, just då för hur allt hade varit. Men samtidigt så tog jag inte heller in att hon faktiskt aldrig mer kommer att finnas hos oss.

Det håller jag på att berarbeta nu.

 

Våran sista dag var, under omständigheterna ganska fin. Jag hade planerat att hon skulle få komma ut på en liten promenad men det var is och stenhårt överallt så det gick inte, jag hade hoppats på att få ta några fina bilder också. Tänkte mig att vi skulle promenera på ängarna och fota lite och så.

 

Hon var så glad, den där sista dagen. Så glad så att jag fick lite panik och fick en impuls att ringa och ställa in allt.

Jag bestämde mig samma dag som hon fick kolik. Då jag hittade henne liggades platt på sida och bara stönade, lyfte inte ens huvudet när jag kom. Då tänkte jag göra det på en gång men veterinären som var ut var så otrevlig så jag fixade bara inte att låta just henne ta livet av min häst och att våran sista stund skulle bli så obehaglig. Så hon fick behandla henne mot koliken och sen ringde jag dagen efter till Hästkrematoriet i Boden och dom kom några dagar efter och gjorde allt väldigt fint och värdigt.

Hon tog sig från koliken, hon hade slutat dricka som hon skulle och bajsade inte heller som hon skulle men hon åt bra och mådde så mycket bättre dom sista dagarna än vad hon gjort på mycket länge före det. Hon låg inte ner en enda gång när jag kom dit på dom dagarna, från att ha legat ner väldigt ofta tidigare och såg allmänt mycket piggare och gladare ut. Det gör ju också att man börjar tvivla lite på sitt beslut, tänk om, men kanske ändå. Fast efter att hästen mått dåligt så länge så får man ett annat perspektiv på att "må bra". Väldigt relativt liksom.

Tvärtom så önskar jag att jag lyssnat på min magkänsla och låtit henne gå flera veckor tidigare. Det är mitt största misstag i det hela. Det finns många misstag i hela historien och många om inte.... så hade hon levt dom är däremot svårare att vara säker på men det första, det är jag säker på.

Jag la iaf ut täcken och filtar i en gång så att hon skulle kunna gå till trädet, där tänkte jag att hon skulle stå, på täckena tänkte jag, och äta lite gottis och bli ompysslad och njuta av att vara ute. Det tyckte inte hon.

Jag: Nej men vad gör du! 

Mayan: Som jag vill.

Jag: Men snälla du du kan inte gå där

Mayan: Det kan jag visst!

Jag: Jaha okej då flyttar jag täcket hit men stå still där nu

Mayan: Nähä det tänker jag inte alls göra. 

Jag: Men snälla Myan stå still! Du har ju hö och äpplen där, på den sidan.

:Mayan: Tyst! Jag gör som jag vill.

Jag: Men det gör ju ont i dina fötter. Snälla du.

Mayan: Nähä det gör det inte alls. Sluta tjata

Jag: Jaha okej stå utanför täckena då envisa krake.

Mayan: Just det!

Mayan: Åh kolla ett fönster. Vad spännande