Läskigt

Sockerpotta!
 
Fin fin ridtur på Rina tillsammans med Stråla och Helena. Rino tckte det var jättekul med damsällskap och hade ett helt annat slipp i steget och gung i kroppen. Nästan så jag blev sjösjuk där uppe. Pigg och glad och även en helt annan kroppskontroll. Roligt var att han ville svänga ner till hamnen och när han inte fick det så blev han så där sniglig och ormig och jättesnubblig. Men så fort vi kom på vägar han gillade igen så slutade han snubbla. Mycket intressant.
 
Stråla var hur lugn som helt och det är som att dom har känt varanda i evigheter. Nosade lite på varann och bara glada öron. Inte en enda surmin från Stråla på hela tiden. 
 
Alltså. Fina fina Rino, han är bara rätt.
 
Nu börjar det här kännas för bra för att vara sant och jag får lite ont i magen över vad som kommer att gå fel. Ska verkligen försöka njuta så gott det bara går men erfarenheten säjer mig att det inte blir långvarigt. Jag vill verkligen inte vara den pessimisten. Jag ÄR egentligen allt annat än den pessimisten (även om det kanske låter så om man bara läser min blogg) jag fortsätter resa mig varje gång jag blir nersparkad (vilket ju är rätt ofta) men det sätter även sina spår i att aldrig våga vara glad i stunden med ständig rädsla för vad som komma ska. 
 
 
Vissa låtar bara fastnar i hjärtat och jag hörde just denna i ett avsnitt av Drop dead diva och et sa bara klick. Men det ska vara i den här versionen, orginalet var inte bra
 
1 kommentar
Ann

Förstår exakt vad du menar. Ärlivrädd att köpa ny häst och tänker "jaha undrar hur den kommer gå sönder" och sen fick jag värsta ahaa-moment när jag kom på att alla hästar inte går sönder. (Eller ja förr el senare men inte så mycket som Honey gör)