Mulet inuti
Jag börjar bli ganska nedstämd. Det tär på att vara sjuk hela tiden och alla dagar är liksom likadana.
Sen när Therese for hem igen så längtar jag extra mycket efter henne, det var fint att umgås några dagar men efteråt blir jag påmind om hur ensam jag är. Oftast gör det inget, ofta gillar jag att vara ensam, men ibland. Om nu Therese dessutom är den enda riktigt nära vän jag har kvar så känns det jättejobbigt att hon är så långt borta.
Jag kommer ingenvart med hästarna, jag orkar ingenting samtidigt som jag inte kan låta bli att stå och skyfla blöt skit, bära hö, motionera fyra hästar osv trots att jag flåsar som en blåsbälg och benen mest skakar.
Jag är ju van att vara kroniskt trött, är alltid trött, alltid, bara mer eller mindre. Men nu...
Har en stor klump i magen över att jag visseligen mår mycket bättre nu på medicin än när jag mår som sämst men det är så långt ifrån bra.
Och jag måste jobba. jag kan inte vara sjukskriven mer nu.
Det bästa hade nog varit att åka långt bort, bort från hästar och jobb och bara vila, en vecka minst. Men det går ju inte.
Nej nu är det grått.
Kan verkligen relatera till det första. Älskar, älskar ensamheten då jag jobbar/har aktiviteter, men är jag sjuk eller blir hemma för länge (som nu, 5 dagar är maxgränsen) klättrar jag på väggarna. Balansen. Svårt.
Förstår verkligen vad du menar. Det är stimulansen man trots allt behöver. Det andra. Eller längtan att komma hem. När man bara är hemma får man aldrig längta.
Urjobbit för dig att vara sjuk hela tiden och förstår absolut hur det bryter ner. Du har rätt i att behöva komma bort för att bli frisk, men så svårt det är.
Det ÄR okej att inte vara på topp och det ÄR okej att ha deppdagar(perioder). Jag upprepar det hela tiden för mig själv.
Sänder massa krya på pepp och styrka din väg. Nu får den där skiten faktiskt ge sig!