stjärnstrålar

 

Ifall nån skulle känna sig lite extra givmild.

 

 

Åter igen.

Jag har ångest över att rida Strålan igen. Ångest och lite kramp. Förut har jag aldrig riktigt oroat mig för att förstöra henne, men nu när hon har dessa grejjer i kroppen, dessa permanenta grejjer så får jag ångest över att jag ska göra det värre.

Ju mer jag läser, ju mer jag försöker lära mig ju mer förstår jag ju hur lite jag kan. Och efter att ha sett bilderna på mig när jag red Mayan så... Ja. Ångest. 

Det finns bara en lösning, lära sig rida bättre. Eller, två lösningar, sluta rida öht, eller den tredje lösningen, överlämna ridningen till nån som kan.

 

Igår läste jag detta:

 

Och jag vet ju sen tidigare att jag har lite problem med att jag ramlar fram och jag har ju även sett att jag svankar gode rejält. Ångest.

Längtar efter Lotta Månson som kommer upp första helgen i Maj, hon förlarade det så bra med att man ska sitta på sin egen svans liksom. Vilket jag brukar försöka komma ihåg ibland och då gär det bra, nu var det ju år sen hon var upp så det trillar ut ur mitt huvud.

Nej nu är det bara skärpa till sig, vilka knepiga grejer jag lägger mig till med. Supernyttigt om än jobbigt att se sig själv på bild.

 

Svankande ryttare och svankande häst...