stjärnstrålar

Jag har nog aldrig varit med om en värre väntan i hela mitt liv. Först på att få åka iväg till veterinären, i Gammelstad sa dom kl 15 först, i Öjebyn sa dom kl 13, dom var ju så noga med att dom skulle ha lunchrast men till slut sket jag i det och åkte ändå, hann dit precis före tolv och dom tog in henne på en gång för att hon var så pass dålig.

Konstaterade att hon var väldigt tungandad vilket jag också märkt men jag trodde det berodde på att hon hade ont i magen, hon låg och skakade och små krampade mellan diarre och kräkningar. Det gick fort, från att väcka mig kl 4 och skutta runt, själv gå ner för trappen och springa över gården, till att 8.30 knappt kunna stå på benen.

När vi då fick komma in hos vet så tog dom röntgen på en gång och sa: "Det här ser inte bra ut" och det visade sig att hon hade lungorna fulla i vätska. Eftersom hon har ett blåsljud på hjärtat sen tidigare så var det väl ett ännu större orosmoment. Dessutom såg levern väldigt liten ut och vetrinären sa att dom skulle låta en expert titta på det men att jag skulle förbereda mig på att det kunde vara slut.

Och den väntan var inte av denna värld. Jag är inte beredd att förlora Ebba ännu, det går inte, hon är mitt hjärta, mitt allt.

Det går bara inte.

När jag tillslut fick träffa veterinären igen efter 2 timmar så sa hon att prognosen såg god ut trots allt. Hon tror att dom ska kunna hjälpa henne.

Ännu vet dom inte exakt vad som är felet men hjärtat har inte krachat, levern kan vara helt normal avvikelse och alla andra prover dom tagit såg bra ut.

Men varför blev hon så dålig då? Och så fort?

Nu är hon inlagd i öjebyn och jag spenderar natten i luleå för att vara lite närmare om något tillstöter.

 

Mitt gryn, mitt allt.