stjärnstrålar

Jag känner mig så otroligt otacksam men jag har bara ångest inför det. 

Jag så otroligt glad och tacksam över att någon vill fira mig. Så himla glad, för samtidigt som jag är en ensamvarg så vill jag ju såklart bli ihågkommen och firad. Ja det vill jag ju. Jag vill få vara med och bli inbjuden på saker vilket jag ju i princip aldrig nånsin blir och det är inte konstigt bara väldigt tråkigt.

Så varför har jag ångest nu då? Troligen för att jag inte vet något. Jag vet inte vart jag ska och vem som kommer och vad vi ska göra. 

Jag känner mig jättestressad då det är min enda lediga dag mitt i en lång radda av vaket nattjobb. (försökte få byta arbetspass vilket hade gjort nycker, men det gick inte) Jag ska till terapeuten på morgonen, sen ska jag hinna på storheden, hinna duscha, raka benen iom att jag tydligen ska ha baddräkt, vila och göra mig iordning för... något.

Och sen vet jag inte när jag kommer hem och har viktigt veterinärbesök på fredag förmiddag och jag måste hinna sova för att orka jobba och jag är rädd att min kropp ska balla ur så jag inte pallar nånting och kommer att vara så himla slut av allt, både fysiskt och psykiskt och och och. 

Otacksam och stressad, svårt att andas och ångestig över något som samtidigt är så otroligt fint. 

Its lovely to be me. 😒

Ibland önskar jag så mycket att jag inte hade varit en introvert aspig knorv som inte pallar sociala sammanhang och ännu mer önskar att kroppen inte skulle vara värkig och krampig och trött och opålitlig. 

Och på tal om kroppen så ramlade jag av igår. 

Jag har inte ridit Hamrex på tre månader, vet inte riktigt varför, det bara blev så, fick kämpa så mycket med att bara orka leva så jag prioriterar Stråla då, han har rört på sig ändå fast jag har inte ridit. 

Sen har en liten del av anledningen varit att jag varit så rädd om nacken, han kan sprätta till ibland, inte farligt men tillräckligt för att bli liggande dagen efter när det snärter till i en dålig nacke. Så ironin att jag ramlar av första gången då. 

Problemet är att han har bråkat med medryttare och vunnit kampen. 

Han har kollat med mig också, om man måste gå från gården, de två första gången jag red honom i Ersnäs så provade han kasta sig runt för att han inte ville gå från gården. Och han har provat lite här och där att vända hem och så. Alltid varit lätt att reda ut dock, alltid bara provat en gång, då har man sagt nej och så har det inte varit mer med det, men nu har han vid minst två tillfällen fått sin vilja igenom med medryttare och troligtvis fler gånger då Ivan sagt annat än vad medryttare sagt. (vilket också är störigt, var alltid ärlig) 

Inga problem tänkte jag, ändå beredd på att få diskutera med honom när jag satt upp igår men helt inställd på att det skulle vara ungefär som sist jag red. 

Det visade sig dock att jag inte hade en jävla suck. Han ställde sig på bakbenen och kastade sig runt, gång på gång på gång 180 grader, sket fullständigt i vad jag sa och bara kastade sig runt runt i riktning mot hagen, tills jag flög som en liten vante. 

Plopp, rätt i en snödriva. 

Sprattlandes som en skalbagge på rygg och arg som ett bi. 

Sån sjuhelvetes tur att jag landade i en fluffig snödriva, jag vill inte ens tänka på hur det gått om jag landat hårt. 

När jag kravlat mig upp Satte jag på Hamrex kapsonet då hans hack är för sladdrigt och inte ger en gnutta stabilitet att försöka parera med när han kastar sig, beväpnade mig med ett spö, fortfarande 

förbannad satt upp igen och sa åt honom att så där beter man sig fan inte nu går du från gården din lilla röv (!!!) 

Så han gick. 

Och han fick beröm. Oj så mycket beröm han fick, och godis efter vägen och han var så snäll så snäll så. 

Och jag fick dåligt samvete för att jag var så arg på honom men främst för att jag borde ha snappat upp det här beteendet tidigare och jag borde ha ridit honom mer själv. 

Han har i princip haft Stråla som sällskap varje gång han har varit ut (kanske varit ut själv två tre gånger i månaden och då har jag gått eller cyklat bredvid honom vilket är mycket bättre) och dom har bondat hårt han och Stråla nu när Leffe varit skadad och sen Moa kom. Stråla går och gnäggar ibland på ridtur och det brukar hon inte göra. 

Så Hamrex tänkte fan inte låta någon rutten människa komma och slita honom från sin flock, då dom dessutom hade mat i hagen. 

Det är inte heller första gången han vunnit liknande strid med medryttare och blivit svår tydligen. 

Det tog ju dessutom kanske två månader innan han var avslappnad på ensamtur när han kom hit. 

Så det är på mig, allting. Mitt fel att blev så. Dumt men nu lärde jag mig det. Lite trist bara att inte kunna låta någon annan rida ut med honom själv. Förhoppningsvis ska jag finna mer motivation till att rida honom nu. 

Efter ridturen var jag helt skakig i benen, då adrenalinet släppte. Jag är ju fan ingen modig ryttare men jag är tjurigare än vad jag är rädd så det var ändå tur att lite ilska hjälpte mig att reda ut det, annars vet jag inte. 

Hade hoppats på att orka rida honom idag också för att se så att det funkar men det gjorde jag inte. 

Trött efter att inte ha sovit igår, jobbat natt och även om snön var fluffig blev jag ganska mör. 

Så prioriterade ridtur med Strålan idag. 

Hon skötte sig mycket fint. 

Mattes gosehäst. 

Så. Inte ramlat av på åtta år, ramlar av två gånger på två månader. 😕