Vägen
Vilka konstiga vindlande vägar livet tar ibland.
Hästeriet står fortfarande still. Jag finner inte den där lusten. Jag klappar lite på dom, ger dom mat, mockar jag rör lite på dom, främst Stråla för att jag vet att hon behöver det. Idag red jag faktiskt lite, på Leffe, Stråla som handhäst. Det var mysigt men inte mycket mer.
Nåväl, det blir väl vår nångång, kanske lusten återkommer då.
Jag har ju inte heller riktigt haft tid eller ork, jag jobbar 200 timmar den här perioden och något liknande förra. Plus allt körande, allt mörker allt skitväder och alla andra vägar livet vill vandra.
Hm. Jag tänker att det har med din livssituation att göra. Megamycket jobb, pissväder och liksom inte tid till återhämtning (på det sätt som passar en själv). Sen en stor, hästrelaterad sorg under bearbetning.
Rid (pun intended!) ut det, gör det du har ork och lust till. Inte pressa! När det kommer tillbaka så kör du mer. Om det inte kommer tillbaka så är det för att livet, du och världen är en konstant förändring och en ändlös cirkel av energiutbyten.
Men det kommer tillbaka. Senare.
Kram.