stjärnstrålar

Oj vilken känslomässig bergodalbana den här dagen har varit. Nu är jag helt slut.

Det bästa var iaf att jag kanske ÄNTLIGEN har funnit någon som förstår och kan hjälpa mig på rikitigt med värken. 

Att efter så många år finna någon som förstod allt trots att jag sa en tiondel. Förstå. Jag har dock inte riktigt tagit in det hela då det är så mycket annat som är skit som drar runt i hjärnan. 

 

Ingen har nånsin fattat på samma sätt förut, så då slutar jag liksom försöka förklara. Gick dit för att jag tänkte att människan kanske kunde få ländryggen att sluta göra så in i helvete ont en liten stund. Det som en del kan, lätta på det överjävligt onda en liten stund. Jag gick dit och tänkte att jag ids inte dra allt, bara fixa ryggen så jag kan röra mig.

Nu har ett litet litet hopp tänds om att det kanske kanske tom kan bli bättre på heltid. 

Just nu gör det bara mer ont dock. 

 

Alltså personen visste tom att mina händer och armar ofta domar bort och varför. Utan att jag sa det, för det har jag inte sett som ett primärt problem, det bara är så liksom. 

Jag har haft så ont så länge och på så många ställen att jag själv inte riktigt tänker på alla delar mer. De är den kroppsdel som skriker värst för tillfället som får uppmärksamheten. 

 

 

Sen får vi väl se om det i slutändan verkligen blir bättre men bara det att någon förstår och uttrycker saker som är så spot on gör mig lätt grinfärdig.