stjärnstrålar

Det var inte så goda besked från kliniken, dom såg ingen förbättring och sa att det är tveksamt att han ens mår bra av att gå som hagsmycke. Men efter samtal med Anna som har lite andra tankar än klinikveterinären, en annan syn på hästar och hästkroppar än de flesta veterinärer, så finns ändå fortfarande en strimma hopp. 

Det är ju detta med djuren, att slitas mellan hopp och förtvivlan, mellan gränslös glädje och omåttlig sorg. 

 

Jag regerade knappt på klinikveterinärens ord om att det i princip är kört. Jag visste det, jag fick det bara bekräftat, jag har redan bearbetat det i 6 veckor. 

Nu är jag inte så ledsen, mest arg över att denna fantastiska häst inte får vara en frisk häst men han är i alla fall en jävligt glad häst.

Jag har under dagen gått runt och tänkt att det är nog lika bra ändå, det blir så otroligt mycket enklare om han är borta, Prins Special är jävligt knepig att sköta om, för att inte tala om pengarna jag skulle spara.

Jag har tillskrivit Anna tankar som hon inte verkar ha, jag har tänkt att det är väl lika bra att låta honom gå nu, i veckan, varför dra ut på det?

Ja visst, så det är lika bra.

Men ändå, när Anna ringde och andades om att det kanske kanske finns hopp så slappnade hela jag av, huvudvärken lättade och jag blev liksom bubbligt glad i hela kroppen. Visst är det det jag vill, att han ska LEVA, att han ska få fortsätta vara en glad häst och min fantastiska vän.

 

Iom det akademiska tänket kanske jag kan få verktyg till att hjälpa honom till ett gott liv.

Kanske.

Kanske.