Det skulle jag inte överleva
Läste just ett blogginlägg som satte sig i hjärtat
Jag kan inte tänka mig någon värre känsla. Jag blir helt kall över blotta tanken på att eventuellt få en känsla av att ha dödat min bästa vän i onödan, för mitt eget höga nöjes skull.
Nu har jag läst den bloggen ett tag och jag har inte den känslan om hästägaren i fråga. Men får man själv den känslan så spelar det nog ingen som helst roll vad någon annan tycker.
Det är verkligen det svåraste beslutet och jag har varit tvungen att ta det ibland men jag har alltid känt i hjärtat att det varit rätt, fruktansvärt men rätt.
Däremot har jag tänkt att "om inte" "om jag bara hade" "så hade det inte blivit så här". Men när man väl är där så har det slutgiltiga beslutet varit rätt.
Nej jag kan inte ens tänka tanken.
Oåterkalleligt, vilken ångest.
Jag kan inte ens tänka tanken att överge något djur pga dyrt, går inte att rida, besvärligt osv, det går bara inte.
Jag hade två katter när jag gick gymnasiet, dom gav jag bort för att jag inte hade nånstans att bo. Men som jag ångrade mig. Jag kan fortfarande känna ångest över det och sakna dom. Helvete vad jag grät och mådde dåligt. Nej det kommer aldrig mer hända.
Många många år senare lärde jag känna en person som var släkt med människan som ägde mina katter, för dom fick byta hem en gång till, och jag fick träffa dom och se att dom hade det bra iallafall. Dom levde och dom hade det bra och jag mådde så dåligt.
Kan inte ens föreställa mig tanken på att avliva utan att ha krigat in i det sista för då skulle jag också hamna i den känslan och det skulle jag inte överleva.
Usch fy fan. Jag hade ju en katt för några år sen som kissade utanför lådan som revirprotest. Jag blev inte av med henne och hade till slut bokat tid för avliving. En frisk, vacker katt. Möbler blev förstörda och jag var orolig för att hela lägenheten skulle behöva saneras om det fortsatte och lyckligtvis lyckades jag ju hitta ett katthem i sista sekund som tog henne, men jag vet att jag alltid hade mått dåligt om det hände.
Skulle dock som du aldrig kunna avliva även om hästen bara kunde vara sällskapshäst resten av livet. Det finns inte mig ens som alternativ. Kan inte ens se att jag skulle kunna sälja en häst jag ägt för annat än om det inte höll ekonomiskt och det bara inte gick att lösa. Men även då hade jag nog försökt lösa det på nåt sätt.
Sen vet jag inte, Man ser de här annonserna om 25-åriga hästar som folk har haft tiotals år och nu "ska de säljas till ett sista hem". Fattar inte sånt. I vissa fall kan jag tycka att det ÄR bättre att ta bort en häst, om det finns nån som helst risk att den blir en vandringspokal. Hoppas bara att det aldrig händer mig för det skulle vara så jävla fruktansvärt.