Rehabfunderingar

Idag har Stråla fått sig lite massage, en snabb ryggmassage, av våran fina Ullis som tyckte att Stråla kändes fin i ryggen, bättre blir det.
Ulrica är under utbildning till Equiopat, ni hittar hennes sida här: http://www.ulricare.se/
Hon hade fått lite feeback av sina lärare som dels hade sagt om Rino att han måste få tid. Min första reaktion var "No shit sherlock!" men jag glömde då att det inte är så självklart för alla.
Tänkte precis på just det igår, även om jag hemskt gärna hade velat rida så behövde han en promenad i skogen och gymnastisksera så då gjorde vi det.  
(Skog och skog, det hade tinat fram ett ställe där vi kunde gå lite upp och ner och lyfta på benen och snurra runt träd) 
Man får fan inte vara ego när man har häst. Man måste lyssna på vad dom behöver för stunden och ja precis ge dom TID. Jag blir ledsen i själen när folk inte har tid, lust eller vad fan att ta hand om sina hästar när man inte kan rida på dom. Då är dom inget värd mer. Det är så sorgligt. Att rehaba en häst kan ta år för att inte säga resten av livet.
Låta dom vila en vecka om dom är halt för att sedan köra på. Eller "Jag har försökt med rehab i två månader men det blev inte bra".
Att ha häst innebär att man måste vara beredd från början på att det kan bli långa konvalecenser och de flesta hästar skadar sig på något vis nån gång i livet.
Jag vill rida och jag har häst delvis för att jag vill rida och det är bland det roligaste vi gör tillsammans, men jag älskar även att bara umgås med dom. Det är jätteroligt och mysigt att bara gå på en promenad. Det är jätteroligt att träna från backen. Att se saker ge resultat är också superkul.
 
Hur man rehabar är också intressant. För mig är det så lite rehab det kan bli att sätta på inpänningar och longera tex. Det är precis tvärtemot rehab och snarare ett fint sätt att göra hästen mer illa.
 
Jag vet även att mina hästar verkligen gillar att umgås med mig också. Dom vill alltid vara med, dom vill alltid stoppa huvudet i grimman, dom kommer springande när jag ropar på dom, dom gnäggar och pratar och dom är glada.
Jag må ha skruttiga eländiga hästar och kanske kommer vi ingen vart, inga tävlingsresultat eller presationer men vi gillar varandra och jag gör allt som står i min makt för att dom ska må bra och leva väl. Många bakslag får vi efter vägen men då får jag göra om och göra rätt.
Väldigt uppenbart skaffar jag häst med hjärtat inte med hjärnan men det är tydligen så det ska vara. Jag är bra på rehab så det är väl det jag får ägna mig åt.
 
Nu vill jag bara att skogarna ska tina fram ordentligt, det kommer bli guld för mina skrutton, ut och offroad och efter dessa fina stigar.
 
2 kommentarer
Sanna

Så otroligt fint <3 vilken tur dina hästar har som har dig som sin matte!

Ann

Prestation & prestation. Det är kanske inte en prestation att ha det bandet med sin häst men det är absolut ett mål jag kommer ha med min blivande. Det jag minns närmast i hjärtat med Honey är vårt band, såhär efteråt. Skulle aldrig kännas kul att ha rosetter om hästen inte ville komma till mig i hagen.