stjärnstrålar

Leffe var mycket bättre idag vilket är en otrolig lättnad. Han haltade knappt alls faktiskt och såg lika glad ut som vanligt. Världens mest positiva häst.

Han får ju smärtstillande så frågan är ju om det är pga av det eller vad men i vilket fall så är han iaf rätt smärtfri och pigg och glad så jag känner att vi kan avvakta och se hur det utvecklar sig.

Hade han inte blivit snabbt bättre då hade han fått gå. Han ska inte stå och ha ont. Det är redan bestämt att han ska få gå i sommar men han ska inte stå och ha ont före. 

 

Att ta bort en häst är ingen lätt sak. Helt bortsett från det faktum att man ska bestämma att någon man älskar ska dö så är det väldigt besvärligt. Vem ska göra det, vart ska man göra det och framför allt vart gör man av kroppen?

Det finns en del alternativ men att fundera på det samtidigt som man sörjer en annan och sen på det få en akut oro för att det ska hända något med någon av dom andra medans jag är 126.3 kilometer hemifrån det gjorde att det blev lite overload igår kväll.

Jag trodde jag skulle behöva åka in på akuten och eftersom jag satt på jobbet så började jag ju fundera på vad jag i så fall skulle göra med personen som jag jobbar hos. Mer stress.

 

Men jag är ganska rationell för det mesta och hade ändå en aning om varför det blev som det blev. Även om det är ruskigt läskigt då ansiktet domnar bort, händer domnar och det gör ont i hjärtat som skenar som en flock rabiata elefanter och man kan knappt andas.

 

Eftersom jag visste vad det var så lyckades jag avstyra det när det var på gång igen med yoga andning. Fokus i tredje ögat och andas. 

 

Jag tänker inte yoga mer. Öppna hjärtat för universum.. Hah! Kyss mig.. Men den delen kunde jag ha nytta av i alla fall.

Inte nu iaf. Kanske känns annorlunda mot hösten men nu är jag inte alls upplagd för det. Arg och grinar hela tiden.

 

 

Känns något bättre nu inför ridlägret. Jag har alltid lite ångest över att lämna djuren. Även då jag bara är på jobbet tex. Speciellt Ebba. Och Lilleman. Ebba för att hon är så gammal och för att jag rent allmänt har ständig ångest för att hon inte ska finnas mer. Väcker henne på nätterna bara för att se att hon lever osv. 

Lilleman för att han är lite skruttig och för att han redan har lyckats bli påkörd 2 gånger. Det känns som att om det händer igen så är det kört. Vem trodde att han ens skulle överleva en gång? Men ute måste han få vara, det är inte ett okej liv för honom att vara instängd i bodan dagarna i ända. Han vill ut, om så bara en liten stund. Vilket ger mig ångest. Konstant orolig. Irrationellt panikslagen så fort jag inte ser honom. 

 

Fan. Vart finns avstängningsknappen till hjärnan?