stjärnstrålar

Ja han har inte figurerat så mycket här i bloggen på senaste för han har vållat mig väldigt mycket oro sen i augusti.

Han har ju alltid alltid varit den som struntat i hur han egentligen mår och alltid varit den som varit först vid grinden och alltid försökt knöla ner sitt huvud i varenda grimma för att få följa med. Han har alltid varit social, sällskaplig och hummande och puttrade alltid bett om att få följa med ut.

Så plötsligt slutade han göra det...

Han kom inte ens när jag ropade på honom utan stod bara ensammen i andra änden av hagen och såg deprimerad ut.

DÅ är det dags att oroa sig för Leif.

Jag har inte orkat skriva om det, knappt orkat tänka på det.

Nu är han dock sig själv igen... Lycka. Jag vet inte riktigt vad det berodde på men han har fått en kur med antiinflamatoriskt men en teori är även att det var det eviga regnet som gjorde det. Att han aldrig fick möjlighet att lägga sig och vila ordentligt. Han är en häst som brukar vilja komma in och sova emellanåt. Men hur som helst behöver ju alla hästar någonstans torrt att vila och speciellt viktigt för en gammal man med lite knackiga ben.

Han har fått komma ut och promenera lite då och då men igår när vi tog en promenad då sa Farbrorn Iiiiiihh och skuttade lite. Ha ha ha. Underbart. Så idag tog vi en skrittur med rockarden och OJ vad han tyckte det var roligt.

 

Så jag verkar inte bli av med honom riktigt ännu i alla fall. Men så är jag inte den som ger upp i första taget heller. Jag skulle ALDIG byta ut nån av mina vänner mot någon "bättre". ALDRIG.